Museo: Galleria degli Uffizi

Etapp 1 - 1200- och 1300-talet: ursprunget till italienskt måleri (Sal A1–A7)

Besöket på Uffiziernas Galleri börjar i en mycket avlägsen tid, när konsten användes för att berätta heliga historier och lära ut religion till människor. De första salarna vi möter är fulla av stora tavlor målade med gyllene bakgrunder och religiösa figurer. Här stiftar vi bekantskap med tre viktiga konstnärer: Cimabue, Duccio di Buoninsegna och Giotto. Alla tre har målat en "Madonna på tronen", det vill säga Jungfru Maria sittande med Jesusbarnet bland änglar och helgon. Cimabue målar en mycket allvarlig Madonna, nästan som en staty, men vi kan redan ana ett försök att göra henne mer levande. Duccio målar henne med mjukare rörelser och mildare färger: hans konst är mer elegant. Giotto, å andra sidan, gör något nytt: figurerna verkar vara verkliga, de har volym, rör sig i rummet och visar känslor. När vi fortsätter vår vandring möter vi två målare från staden Siena, Simone Martini och Ambrogio Lorenzetti. Deras tavlor ser ut som dyrbara broderier: de berättar religiösa historier med lysande färger, eleganta linjer och många detaljer, som rika kläder och dekorerade arkitekturer. Salen avslutas med ett speciellt verk: Gentile da Fabrianos "De tre vise männens tillbedjan". Det är en målning som liknar en berättelse full av färger, djur, riddare och lysande guld. De tre vise männen ger gåvor till Jesusbarnet, men scenen är så rik på detaljer att den nästan liknar en illustrerad medeltida film. I dessa salar förstår vi att konsten håller på att förändras: från statiska och symboliska bilder går vi över till berättelser som ligger närmare det verkliga livet, med människor som pratar, tittar på varandra och upplever känslor. Det är början på ett nytt äventyr: Renässansen.

Etapp 3 - De Monumentala Salongerna: Tribunen och förundransutrymmena (Sal A14–A16)

Efter att ha sett många målningar som berättar religiösa historier och gamla myter, kommer vi till en mycket speciell del av museet. Här finns rum som skiljer sig från de andra, vilka inte bara tjänar till att visa konstverk, utan även till att ge oss insikt i hur stora samlare i det förflutna samlade allt som fascinerade dem: målningar, statyer, sällsynta föremål och vetenskapliga instrument. Den mest kända är Tribuna degli Uffizi, ett åttkantigt rum (dvs. med åtta sidor), byggt mellan 1581 och 1584 av en konstnär vid namn Bernardo Buontalenti, på uppdrag av Francesco I de’ Medici. Detta rum var tänkt som en liten skattkammare: inuti samlades vackra verk, valda inte för ett specifikt tema, utan bara för att de ansågs extraordinära. Taket är dekorerat med snäckor och koraller, golvet med flerfärgad marmor, och allt är gjort för att imponera på den som går in. I detta rum kan man se en mycket viktig staty: Venere Medici, en antik kopia av gudinnan Venus, symbol för kvinnlig skönhet. Runtom finns målningar av berömda konstnärer, såsom Rubens och Guido Reni. Nära Tribunan finns ytterligare två speciella rum: Terrassen med geografiska kartor (sala A14), där stora kartor över världens femtonhundratal är målade. Så kan vi se hur vår planet föreställdes för fem sekler sedan! Matematikkammaren (sala A15), där gamla vetenskapliga instrument visas, såsom kompasser, glober och föremål som användes för att studera himlen och jorden. Dessa rum ger oss en förståelse för att för Medici (familjen som styrde Florens) tjänade konsten inte bara till prydnad, utan även till lärdom och förkovran. Det var ett sätt att förstå världen, genom att använda skönhet och nyfikenhet.

Etapp 4 - Den utländska renässansen: nordiskt ljus och värdefulla detaljer (Salar A17–A22)

Efter att ha upptäckt de stora italienska konstnärerna fortsätter vår resa och tar oss till att se vad som hände vid samma tid i länderna i Nordeuropa: i dagens Flandern, Tyskland och Nederländerna. I dessa salarna hittar vi verk av målare som använde en annan stil, men som är lika fascinerande. Mest känd i denna sektion är "Portinari-triptiken" målad av Hugo van der Goes. Det är en stor målning uppdelad i tre delar som berättar om Jesu födelse. I mitten ser vi Maria och barnet, tillsammans med enkla herdar, djur och blommor målade med extrem precision. På sidorna finns de personer som betalade för målningen, knäböjande med sina skyddshelgon. Denna målning beundrades mycket i Italien och påverkade många konstnärer, som Ghirlandaio. I andra salar finner vi verk av Albrecht Dürer, en extremt skicklig tysk konstnär. Hans bilder är fulla av ytterst fina detaljer, och i hans målningar syns hur angelägen han var om att representera den verkliga världen, samtidigt som han reflekterade över Gud och religionen. Det finns också många mindre målningar, men lika intressanta. De är fulla av dolda symboler, landskap, vardagsföremål och realistiska porträtt där varje detalj är noggrant utförd. Det är en konstform som älskar att berätta om vardagslivet med uppmärksamma och poetiska ögon. I dessa salar ser vi en annan typ av renässans: mindre idealiserad och närmare verkligheten. Konsten från Norden består av mjuka ljus, tyst atmosfär och intima scener. Den är mycket annorlunda än den italienska konsten, men den hjälper oss att förstå hur rik och varierad konstvärlden var i Europa, även för många sekler sedan.

Steg 6 - 1500-talet och Manierismen: elegans och komplexitet (Salar D1–D18)

När vi går ner till första våningen, träder vi in i en ny fas av konsten: här söker man inte längre bara perfektion, utan också känsla, elegans och ibland något lite märkligt och intressant. Det är manierismens tid, en stil som uppstod efter renässansen och som visar mer utdragna figurer, komplicerade poser och mycket livfulla färger. En av de mest kända konstnärerna från denna period är Bronzino. Hans porträtt av Eleonora av Toledo med sin son Giovanni är mycket elegant: hon bär en rik klänning full av dekorationer och har en lugn och allvarlig blick. Målningen är avsedd att visa hur viktig hertiginnan var, ungefär som en verklig drottning. Ett annat överraskande verk är "Nedtagandet från korset" av Pontormo: en grupp personer rör sig graciöst kring Jesu kropp. Figurerna verkar lätta, nästan svävande, och färgerna är ovanliga och lysande. Denna målning förmedlar sorg men också skönhet, och den skiljer sig från allt vi har sett tidigare. Rosso Fiorentino, en vän till Pontormo, använde starka färger och dramatiska poser för att uttrycka starkare känslor. Hans målningar verkar fulla av rörelse och oro. Sen har vi Parmigianino, känd för sina porträtt med långa halsar, smala händer och eleganta poser. Och till slut hittar vi verken av Salviati, som älskade att fylla sina målningar med komplexa idéer och dolda symboler. Dessa rum visar oss hur konsten fortsätter att förändras: här söker konstnärerna nya sätt att uttrycka personligheten, karaktären och även människors egenheter. I slutet av rundan finns också Studioli, små rum som användes för att samla sällsynta och intressanta föremål, och Dynastisalarna, där vi ser porträtt av kungar, drottningar och adelsmän som har spelat en viktig roll i historien. På denna tid blir konsten mer personlig, mer komplicerad, men även djupare. Det är ett nytt sätt att se världen... precis som konstnärerna ser den!

Etapp 8 - 1600-talet: ljus, skugga och dramatisk realism (Sal E4–E7)

Låt oss utforska en fascinerande konstperiod: 1600-talet, en tid då målare ville överraska, röra, skrämma eller förtrolla de som betraktade deras verk. Den första vi möter är Caravaggio, en mycket berömd konstnär som använde ljus och mörker på ett dramatiskt sätt. Ett av hans mest kända verk på Uffizierna är Medusa, målad på en sköld. I detta verk ser vi den mytologiska varelsens ansikte i det ögonblick hon dödas: hon har öppen mun, uppspärrade ögon och ormar istället för hår. Det är lite skrämmande, men det är så välmålat att det ser levande ut. Bredvid Caravaggio finner vi målningarna av Artemisia Gentileschi, en av de första kvinnorna som blev känd som konstnär. I hennes verk, som Giuditta, är kvinnorna starka, modiga och beslutsamma. Artemisia använde också kontrasterna mellan skuggor och ljus, som Caravaggio, men lade till mycket känsla och intensitet. I dessa rum finns även målare från andra europeiska länder. Rubens, till exempel, var flamländsk och målade människor med fylliga, rörliga kroppar, alltid med stor energi. Van Dyck, å andra sidan, älskade eleganta porträtt med praktfulla kläder och djupa blickar. Till slut har vi Rembrandt, en nederländsk målare, som visar oss ansikten fulla av mjukhet och eftertänksamhet, som om de berättade en historia bara med sina ögon. I dessa salarna lever konsten: den är inte längre bara vacker att se på, utan får oss att känna något. Ilska, rädsla, ömhet, förundran. Det är museets del där känslorna blir huvudpersonen.